Svalt gråtattacker under en timmes tid nu. Vi sa hejdå på flygplatsen och inte visste jag att det skulle göra så ont. Se han gå iväg där och veta att vi inte kommer kunna hålla om varandra på flera månader. Det gjorde ont. Gör ont. Efter att vi sagt hejdå och han gått iväg fick jag en kram av Haralds mamma. Välbehövligt. Och vi alla som sagt hejdå till killarna satte oss och drack kaffe. Det var skönt att kunna lugna ner sig lite. Men så fort man satte sig i bilen eller slutar prata kommer den där jobbiga gråtkänslan fram igen. Nja, nu är jag hemma igen och tårarna rinner. Denna dag kommer väl att vara väldigt känslosam och ni ska veta att era pepp-kommentar är så jävla grymma. När ni berättar hur bra det kommer gå och om hur skönt allt kommer vara när vi ses igen. Ni har rätt. Jag kommer klara det och det kommer att vara underbart att ses igen. Men smärtfritt är jag tveksam om att det kommer vara. Vill träffa en kompis nu. Tänka på annat. Något kul. Ifrån avskedet. Harald med hans fula hatt, haha. Han tycker den är kul. Jaja. Oscar, Jacob, Johan och Harald. Äventyrarna, eller? Tror de kommer få det så jääääkla bra och är väldigt avis.
