Jag ligger och kollar in i väggen. Han ligger bredvid mig. Andas djupa andetag och kollar in i sin mobil. Han är så nära fysiskt men så fruktansvärt långt bort psykiskt. Han ligger ju här bredvid mig, varför kan jag inte känna honom? Varför kan jag inte nå honom? Varför ser han inte mig. Jag sväljer gråten och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. Varför är det bara jag som bryr mig? Varför finns jag alltid där för honom, men han aldrig för mig? Hur ska jag fortsätta kunna bära honom - om jag knappt kan bära mig själv. Varför bär han inte upp mig i sin famn och kysser bort mina tårar? Varför ilar det alltid i min kropp efter bekräftelse... Det gör så jävla ont när jag inte får det. Jag behöver uppmärksamhet, mer än vad han förstår. Ibland undrar jag om han ens märker av hur mycket jag gör för honom. Tänk alla tankar man lagt. Alla sms man skickat. Alla kyssar man velat ge - som han valt att inte ge respons på. Jag får ju tillbaks, men kanske inte tillräckligt. Ibland behöver man mer än vad man kan få. Jag är ju överkänslig också. Här ligger vi, i samma säng och snuddar varandras kroppar. Men ändå känns det som att vi aldrig har vart längre ifrån. Imorgon kommer allt kännas som vanligt igen. Vanligt, vad är egentligen det. Ibland ligger jag och tänker, undra om dessa tankar någonsin når dig. Undra om du någonsin ligger och tänker "älskar hon verkligen mig?". Snälla. Säg att du är mest min. Snälla. Säg att du gör allt för mig. Snälla. Bär mig, för jag orkar knappt stå upp själv. En liten berättelse om hur frustrerande kärlek kan vara. Hur något litet kan blossa upp och bli hela ens liv, under en kväll. Ps, detta utdrag är ifrån livet - inte nödvändigtvis mitt personliga liv. Jag skriver utifrån min fantasi. Saker jag hör ifrån andra. Livet som sagt.
