Hej Elin. Om någon kan uttrycka och förklara kärlek i ord så är det du. Så därför vill jag fråga dig en sak. Jag och min kille har varit tillsammans i snart två år, vi har känt varan i fyra år men till våren tar vi studenten. Jag ska jobba, stanna kvar i Göteborg för jag älskar denna staden. Min kille dock, han vill plugga, någon annanstans för han är trött på Göteborg... Vi går i samma klass och jag vet inte vem jag är utan honom. Jag trodde att det alltid skulle vara han och jag. Gifta oss, skaffa barn, ja du vet. Jag vill aldrig hindra honom från att åka och följa sina drömmar. Men jag hatar det. Varje dag är en dag mindre kvar med honom och så har jag aldrig tänkt innan. Det enda jag ser är ett perfekt förhållande med tidsbegränsning. Vad ska jag göra Elin? Vet du vad? Du gör mig orolig. Du säger att du inte vet vem du är utan honom och exakt de känslorna har jag också haft. Då känner man sig maktlös och tom, ofta. För om han inte hör av sig, om han inte visar kärlek på bara några timmar – Då kan man brytas ner. Man blir ständigt ledsen och sårad, över egentligen ingenting. Du måste lära dig att vara självständig igen och inse att du är du även utan honom. Han ska vara något som tillför gott till ditt liv, men han ska inte vara ditt liv. Förmodligen har du tappat relationen till många av dina vänner och du tar honom i första taget – Ändra på det. Ändra på det du skjutit ifrån dig, gör saker som gynnar dig ibland, inte bara er. Bo kvar i Göteborg, för att du älskar staden. Välj ditt egna liv. För jag har vart där. Och fyfan vad ensam jag kände mig hela tiden. Precis när jag var som sårbarast åkte han iväg till Asien och kom inte hem till mig förens 3 månader senare. De var de mest givande månaderna för mig. För jag hittade tillbaks till mig själv på något sätt, och vår relation blev bara starkare. Jag insåg att jag överlever även om han inte är i samma land som mig. Och nu bor han flera timmar ifrån mig, men man löser allting med bara lite ansträngning. Jag är kärare än någonsin nu. Så tänk så fina du! En distans ska inte kunna förstöra er, det ska bara kunna stärka er. Om distansen förstör er, då är ni inte menade att gifta er och skaffa barn. För att en relation ska vara vettig måste man kunna sätta den på prövningar ibland. Ge det en chans men lev också i nuet. Gå inte och tänk ”vad händer i framtiden”. Att vara i en relation som ung krävs det att man lever i nuet. För vi vet aldrig vad som händer imorgon. Vi är unga, vi lever livet och vi ska inte behöva tänka på barn… Seriöst, det är nu vi ska ha det roligt. Och det går att ha ett förhållande på distans. Vilja vilja vilja! Kram
